English below
Patienten som hjälplöst fogande sig ELLER patienten som efterfrågad som en rimligen kompetent utbildad resurs?
Huvudbudskapet
är här inte ”patienten som hjälplöst fogande sig” utan ”Patienten som rimligen kompetent utbildad resurs och medarbetare i egen rehab” är en förutsättning för dagens och framtidens effektiva hälso- och sjukvård där ohälsohypotesdiagnostik och intervention leder till hälsoprevention som ett följdresultat av de kliniska insatserna!
Kanske bör nedan i första hand riktas emot de som bestämmer vad/hur olika utbildningar skall innehålla/genomföras – liksom ansvariga politiker? Men jag hoppas dock några intresserade kliniker och patienter läser nedan!
Introduktion:
A: Eftersom jag arbetat sedan jag började mitt kliniska arbete utifrån ”Patienten som rimligen kompetent utbildad resurs och medarbetare i egen rehab”, börjar med att kort presentera några (inte alla) avgörande moment ,som jag ser det, för att förverkliga det som jag anser är avgörande för en effektiv, långsiktigt ”verkande” vård. Alltså inte bara lösa de symptom/problem/dysfunktioner som patienten söker för utan också bygga in ”Livsstilsrelaterade strategier” för att undvika återfall men också generellt positivt påverka framtida hälsan rimligen!
- Anpassad utbildningen är ett måste av många skäl, av vilket detta underlätta kommunikationerna vid den enskilda utredningen (där data förklaras) och (samplanering av) interventionsinsatser/behandlingen där patienten viktiga roll ingår! Jag gjorde alltid utbildningen i grupp (iakttagande personlig integritet) och blandade ofta olika (väl planeringsfungerande) patientpopulationer eftersom jag också fokuserade på gemensamma faktorer – något verkligen fodrar fingertoppskänsla efter erfaren handledning)
Ovan strävar till att patienten skall känna sig aktivt medverkande, t.ex. vid blodtrycksgrupper, (a) vänder upp och ner på problemen, (b) använder enkla metaforer innan jag gör in på rimligt angelägna kunskaper samt (c) ”Hur skall vi skaffa oss högt blodtryck”, samt (d) patienter mäter trycket på varandra med dynamiska verktyg som reflekterar systoliskt blodtryck, men också med blodtrycksmätare – för att avdramatisera eftersom många känner smärta vid stansning, vilket i sig påverkar blodtrycket, där systoliska trycket kan snabbt bli för högt – blixtsnabbt! Vitrocksyndromet är ett känt fenomen, eller hur? Hjälper inte byta färg på rocken!
- Alltid börjar patienterna i väntrummet att fylla i ett frågeformulär (vid första besöket har man fått det innan för att fylla i hemma, ganska omfattande för att ge en översikt också över livsstilsrelaterade beteenden), vid återbesök där man svarar på frågor om symptom/problem utvecklingen samt sina egna insatser samt frågor som dykt upp sedan sista besök (antecknas innan hemma!) eller just i väntrummet.
- Medan min assistent koppar upp patienten i vårt psykofysiologiska laboratorium, läser jag igenom svaren, så jag är beredd. Börjar då med att klargörande diskutera med dem det de skrivit! Min tanke är att därvid också träna dem som blivande ”doktorander*” – för mig var det viktigt att patienten kände sig trygg med att jag var VÄLINFORMERAD om patientens situation/problem/symptom/ och inte ”hur var det här då” (trots det fanns en remiss, som inte alltid var så klarläggande)?
- Vi hade också möjlighet att ringa till vår mottagning (fanns ej då dagens digitala möjligheter), där de kunde ge ”akuta meddelanden” som de fick snabbt svar på alternativt inlagd akut tid)
B: Går inte in på olika utformningar inom olika kliniska områden – men jag är medveten om att strävande liksom mina ovan förekommer!
Ovan förutsätter ett arbetssätt som möjliggöra ovan sätt att arbeta – alltså ett systemrelaterat (regelverk baserat?) intränat sätt att arbeta! Har man inte tränat detta, så kan det bli konstlat och alla förlorar. Alltså ligger förutsättningarna i princip inte på själva klinikern utan på (de som bestämmer) utbildningen!
Diskussion
Eftersom jag representerade (och fortfarande representerar) ett nytt område, utan utbildning i Sverige utan i USA, så kunde jag ställa krav på arbetsförfarandet! Känns alltså litet orättvis mot alla kämpande, välmenande, engagerade kliniker! Men jag skriver ovan, eftersom jag anser att det finns många fördelar att strukturera om många utbildningar! Kanske den viktigaste vinsten är att patienter lär sig att ”sköta sin hälsoutvecklingen” (vanligen, min erfarenhet) effektivt och därmed vinner hälsa (undvikande alla problem som ohälsa innebär inklusive svåra symptom) men också att det blir mindre besök. Blir det besök så kan man bygga på patientens egen KOMPETENS!
Tacksam för synpunkter på ovan till
Info(a)stressmedicin.se
The patient who helplessly submits or the patient who is in demand for a reasonably competent, trained resource?
The main message
”The patient as helplessly compliant” but ”The patient as a reasonably competently trained resource and co-worker in their own rehab” is a prerequisite for today’s and tomorrow’s effective health care where illness hypothesis diagnosis and intervention lead to health prevention as a result of the clinical efforts!
Perhaps the following should primarily be aimed at those who decide what/how different courses should contain/be carried out – as well as responsible politicians? However, I hope some interested clinicians and patients read below!
Introduction:
A: Since I have been working since I began my clinical work on the basis of ”The patient as a reasonably competently trained resource and co-worker in their own rehab”, I will begin by briefly presenting some (not all) crucial elements, as I see it, to realize what I believe is crucial for effective, long-term ”effective” care. Thus, not only solve the symptoms/problems/dysfunctions that the patient is looking for but also build in ”Lifestyle-related strategies” to avoid relapse but also generally positively affect future health reasonably!
Adapted training is a must for many reasons, of which this facilitates communication at the individual investigation (where data is explained) and (co-planning of) interventions/treatment where the patient’s important role is included! I always did the training in groups (observing personal integrity) and often mixed different (well-planning) patient populations because I also focused on common factors – something really requires sensitivity after experienced supervision)
The above aims to make the patient feel actively involved, e.g. in blood pressure groups, (a) turns the problems upside down, (b) uses simple metaphors before I go into reasonably important knowledge, and (c) ”How should we acquire high blood pressure”, and (d) patients measure the pressure on each other with dynamic tools that reflect systolic blood pressure, but also with blood pressure monitors – to de-dramatize since many feel pain when punching, Which in itself affects blood pressure, where systolic pressure can quickly become too high – lightning fast! White coat syndrome is a known phenomenon, isn’t it? Doesn’t help change the color of the coat!
Patients in the waiting room always start by filling out a questionnaire (at the first visit you have received it before to fill in at home, quite extensive to give an overview also of lifestyle-related behaviors), at return visits where you answer questions about symptoms/problems, the development and your own efforts as well as questions that have arisen since the last visit (noted before home!) or just in the waiting room.
While my assistant cups up the patient in our psychophysiology laboratory, I read through the answers, so I’m prepared. Then start by clarifying discuss with them what they have written! My idea is to also train them as future ”doctoral students*” – for me it was important that the patient felt confident that I was WELL INFORMED about the patient’s situation/problem/symptoms/ and not ”how was this then” (despite the fact that there was a referral, which was not always so clarifying)?
We also had the opportunity to call our clinic (there were no digital opportunities at the time), where they could give ”emergency messages” that they received a quick response to or an emergency appointment)
B: I won’t go into different designs in different clinical areas – but I’m aware that striving like mine above occurs!
The above presupposes a way of working that enables the above way of working – i.e. a system-related (regulatory framework-based?) practiced way of working! If you haven’t practiced this, it can be artificial and everyone loses. Thus, in principle, the conditions are not on the clinic itself, but on (those who decide) the education!
Discussion
Since I represented (and still represent) a new field, without education in Sweden but in the United States, I was able to make demands on the work procedure! So it feels a bit unfair to all the struggling, well-meaning, committed clinicians! But I am writing above, because I believe that there are many advantages to restructuring many educations! Perhaps the most important benefit is that patients learn to ”manage their health development” (usually, in my experience) effectively and thus gain health (avoiding all the problems that illness entails including severe symptoms) but also that there are fewer visits to health care. If there are at least visits, you can build on the patient’s own COMPETENCE!
Grateful for comments on the above to
Info(a)stressmedicin.se